Raja och Snawa

Då vill jag inte längre va me...

Det är ju toookkallt och vitt överallt. Fy huggarn.

Helgen inleddes med historiens största drama. Anders och jag skulle rasta hundarna innan vi tänkte åka hem och fira helg, var och en på sitt håll. Snawel satt, som vanligt, fast i mitt gamla kära flexi, Raja trippade lös, Hedda snubblade runt på valpmanér och Musse...ja, han mussade runt. Lite framför, lite bakom, lite oseende och aj taggtråd och oj buske och ja, ni fattar.

När vi kommit en halv kilometer från verkstaden, på den lilla grusvägsträcka som löper mellan två hagar, flyger Raja upp och visar "VILT!!" och far iväg in i ena hagen. Jag hinner tänka "-Ja, ja, det tar max två minuter, så är hon tillbaka." Så hör jag Rajaskall och hinner revidera tanken. Raja skäller inte under jakt. Nepp nepp. Jag ser hur det rödblinkande halsbandet kommer emot mig i 100 km/h (vaddå 50?) och upp i famnen får jag en hel whippetflicka, samtidigt som jag försöker få styr på flexnes (Snaw). Raja hade ju mött klubbkompisen Johan och hans schäferflicka Hera... Inte alls ett saftigt rådjur. Så pinsamt.

När Musse hör sin Raja i fara, slår han på sina uråldriga vaktinstinkter. RÄDDA FLOCKEN. Han kastar upp huvudet, får en skymt av Hera och bestämmer sig för att det är bäst att ta henne av daga. Kaoset är ett faktum. Snawa står och bjäbbar i snöret, Raja har sparkat sig ur min famn och tänker minsann hjälpa Musse. Hera följde ju nyfiket med den där knasiga hunden som kom farande i kappa, och...ja där var vi. Hela flocken.

Johan har fin koll på sin hund. Jag fångade in Raja och gormade på henne. Det var mer gormande i omlopp och när vi lugnat oss saknades det en hund. Hedda.

Dryga tre timmar ägnade vi åt valpletande. Vidrigt långa timmar. Johan kastade på sin hund spårlinan och gick runt båda de stora hagar som vi gått emellan. Inget. Vi gick tillbaka till verkstaden, runt verkstaden och överallt. Ingen valp. Hundfröken Anna tillkallades (jag menar, vad är en fredagkväll med familjen?) med lilla Ganza  som inte skrämmer någon. De hann precis lastas ur bilen när Anders ringde. Hedda hade flytt och gömt sig under en bod, på andra sidan verkstaden, från kaoset sett. Där hade hon tryckt, länge och väl.

Tvi. Vi var kalla, men lyckliga när vi kom hem.

Lördagen spenderades promenerandes och fikandes. Och mötandes.

Söndagen spenderades i framstupa sidoläge. Nästan. Förkyld och med huvudvärk utan motstycke, låg vi stillsamt i soffan. När vi hade målat om köksmöblerna, förstås.

Allt som är nytt och menat att ligga på (omedelbart eller inom övergriplig framtid) ska provliggas. Det är Rajas filosofi. När jag ställde in en 52 x 35 cm stor plastbalja med chefens gamla jacka i (tänkt till Hedda, när hon blev utan husse för några timmar och skulle nöja sig med mig) knölade Raja ner sig i den. Det var obekvämt som tusan, det syntes, men ner skulle hon!

Jodå. Valpuslingen fick sitta på golvet, för i flickornas jobbkokong ligger Snawa på lur, som en lite ondskefull muräna, och väntar in nästa chans att nypa lite i valphullet.

Och när jag övertygat Raja om att det är mysigare i kokongen

då händer detta

Jag trodde inte att Snawa kunde bli så liten. Hon riktigt stöööönade av att vecka ihop sig på det viset. Och stackars Hedda blev sittandes på golvet...

Som synes finns det en liten Heddakokong också, men den är tydligen inte bra? Det är bara Raja som ligger i den.

Men, som tur är kommer ju Heddas storebror tillbaka till jobbet och då finns det bra platser att ligga på:

De är fasligt söta, mina arbetskamrater. Raja, Snawa, Hedda och Musse. Och faktiskt även pojken som just levererade lite prylar till verkstaden

Ja, vad ska man säga? En söndag hoppteknikens tecken. Snawa gav allt! Som alltid. Tyvärr gav hon så mycket att hon var helt slut i halvtid. Mitt älskade odjur.

Förra gången jag skulle träna för Eva Marie, blev något knas, så Snaw visade sig inte alls, men nu gjorde hon allt. Älskade unge. Raja gjorde det hon var bäst på. Låg i buren, snoozade och var söt.

Eva Marie är så otroligt bra att träna för. Det märks att hon kan det hon pratar om. Man känner sig duktig, men samtidigt har man fått individuella råd om hur framsteg ska ske.

Det var en kall och trevlig dag i ridhus. Nu är jag förkyld.

Så sitter jag nu på jobbet med ett rynkigt litet knyte i famnen. Hussen tvangs åka ut på jobb och där stod hans trogna anställda med en öppen famn. För valpen alltså. Musse fick följa med Anders, den kan jag inte ta hand om. Torka munnen varje gång han druckit, när han sovit, andats... näe. Hedda, hon är något helt annat.

Raja är en suverän tant att se upp till. Hon ligger i jobbkokongen och bryr sig inte om Heddan om hon inte försöker ta sig genom kokongöppningen. När vi går promenader får valpen flaxa runt hennes ben och vara valp. Bitas får valpen inte. Då låter tanten, men inte annars.

Om Snawa vore människa skulle jag säga att hon är djupt svartsjuk. Hon tar alla chanser till fula tjuvnyp; lägger sig i kokongdörren med hals och huvud utanför, så att hon lätt kommer åt Hedda med ett nafs, eller springer bredvid henne utomhus, bara för att nypa henne lite omotiverat när andan faller på. Vi har pratat om det där, men vi kanske får ta in proffshjälp?

Musse accepterar mer och mer att han är en storebror nu. Han har fått en ny muntorkare som suger rent efter eventuella matrester  och en liten sötnos som följer honom och tycker att allt han gör är såååå cooolt.

Hedda själv är en raring. Hon sysselsätter sig på valpars vis; plockar upp allt som ser värdefullt ut och tuggar på. Det kan vara träbitar, spännband, kitt, foppatofflor och skruv, för att nämna några av dyrbarheterna. I övrigt är hon gosig och glad. Och luktar valp

En rolig utmaning: Gå in i mappen: Mina bilder på din dator. Gå till den sjätte mappen och därefter väljer du det sjätte kortet. Visa den bilden i din blogg och skriv något om den. Invitera sex stycken nya att vara med på utmaningen. Länka till dem och låt de veta att de är utmanade.

Det där var min bild. Gissa vem det är?

För övrigt kommer fröken X rusande när man ropar på Hedda, så det senaste är att det är namnet, trots myckna funderingar.