Raja och Snawa

Det finns ingen så klok hund som Raja. Ingen.

När det blir kallt i stallet letar hon upp vad som finns att klättra upp i för att komma upp från golvet. Idag blev det Bullens lunch som räddade hennes värmeälskande lilla lekamen.

Mamma berättade om att hon inte tror att Raja är en hund egentligen. När jag frågade varför, svarar hon att Raja förstår vad hon säger. Det är lite underligt, för det gör ju knappt jag ibland, men föga förvånande. Raja är bara...bäst, klokast och mest fantastisk. Märkligt nog är Snawa det också, fast på ett helt annat sätt...

Hur som helst, låg Raja på mammas säng när mamma rensade sin garderob. Så hörs moderns make på väg upp och mamma förklarar för Raja, att -Nu kommer Lennart, så det är nog bäst att du går ner från sängen. Du vet ju hur petig han är, så lägg dig i saccosäcken i stället. Ner från sängen glider Raja, trampar ut i hallen och hinner precis lägga sig tillrätta innan töntsnubben, som inte fattar att Raja är renare än han själv och visst kan ligga i sängen, syns på våningsplanet.

Jag är aktiv inom en organisation som bl a verkar för ett fungerande hundhållande i samhället. När vi håller kurser, säger vi att matte/husse inte ska babbla så mycket med hunden, utan fokusera på de ord vi försöker lära vovven. Att hundar inte orkar med långa haranger och ändå inte begriper vad man säger.

Min Prinsessa förstår bara långa meningar, i mjuk ton. Ger man henne korta order eller instruktioner begriper hon ingenting. Prata som folk, så förstår hon.

Raja är undantaget som bekräftar regeln.

... har jag gjort genom åren, men en sak är säker: Jag har världens bästa arbetsplats, alla kategorier! Vi sätter liksom hundarna i centrum, på något vis

Jodå, vyn är över verkstaden, där Snawa ligger och trynar på glasbordet... Hon sa att hon ville upp på bordet, och vilka är då vi att hindra henne? Där ligger hon sedan i lugn och ro, utom räckhåll för valptänder och mastinodreggel.

Det är svårt att filma när man rider. Och håller i en hund. Och bara har en mobiltelefon och ingen estetisk begåvning, men håll i er!

Jo, mina ridturer på Bullen, med Raja och Snawa i sällskap, är inte helt...ofarliga. Men, vilken jäkla ridtur är det?

Med Flexi-kopplet i höger hand och tyglarna i vänster sätter vi av. I skritt och trav på sin höjd. Bullen har varit halt och det är halt, så nu tar vi det lugnt. På somrarna kan vi cantra lite på den gamla travbanan, för att träna kondition på oss alla fyra, men då är förutsättningarna att Raja är framför oss. Annars får vi ta det piano. Hon kan nämligen få för sig att hon ska hoppa på Bullen, på samma sätt som hon gör på mig, när hon är glad... Inte helt säkert.  När vi tar skogsstigar och Snawa tar fel väg mellan träden, känns det också lite svettigt och jag brukar hinna klämma ur mig ett lite nervöst -"Snälla Bullen, följ efter hunden..." och det gör han. Oftast. Någon gång har vi hamnat på olika sidor av träd, men då tappar/släpper jag kopplet eller trillar av. Ingen skada skedd, alltså.

Varje gång jag sitter där, i solskenet, med mina tre bästa kompisar, är jag så tacksam att vi lever. Att vi fyra kan ha så roligt tillsammans och få njuta av naturen och varandra som vi gör. Dealen är enkel. Jag ställer inga andra krav på hästen, än att han inte sparkar hundarna och låter mig sitta på ryggen. Han är delaktig i vägval och tempo och jag bråkar aldrig med honom. Använder knappt tyglarna och definitivt inte sporrar eller spö. I utbyte verkar han acceptera att Raja med jämna mellanrum går mellan hans bakben, med hans svans som en mörk peruk  och att Snawa sitter fast i det där snöret som viner om öronen på honom. Ibland ledsnar Bullen och tar Flexi-linan mellan tänderna och drar till. Då har Snawa sick-sackat för mycket framför honom. Efter den behandlingen brukar hon gå ganska rakt fram.

Utan en häst som Bullen, hade jag aldrig gett mig ut på de där turerna. Han är fantastisk.

När fotot togs, var det faktiskt fyra hundar med på turen, men Bullens egna hundar valde att hålla sig lite avsides:

I helgen har jag och flickorna varit hund/hus/hästvakt åt ovan nämnda Bulle med hundfamilj och byggnad. Mycket trevligt, men attan vad det känns i kroppen när jag inte är van att jobba med den på det viset som det innebär att mocka tre gånger om dagen... och att gå upp på morgonen.  Men, jag känner mig så himla nöjd med mig själv när jag ägnat mig åt stalltjänst. Jag vet inte vad det är, men något gör mig så...tillfreds.

Idag har Snawa och jag varit i ridhuset vid Torp och tränat. Himla trevligt, som vanligt. Snawa skötte sig fint, som vanligt. Tyvärr tror jag att jag tråkar ut henne lite mycket, men om man inte nöter vissa saker, sätter de sig ju inte... Svårt det där.

- "Pippi, kan du verkligen spela trumpet?"
- "Nej, men det går nog lättare nu när jag har en."

Typ.

Hur ska man veta om man kan något, om man inte testar? Jag visste inte om jag kunde tapetsera, så jag var ju tvungen att prova. Hallen fick det bli. Minsta möjliga utrymme, så tänkte jag. Att utrymmet innehåller inte färre än sex dörrar, det såg jag inte som något problem... Förrän efter en stund.

Det tog en hel dag för mor och mig, med en ledsen Snawa som tryckte sin gumminos mot glasdörren och sa -"Hu-hu-hu-hu-hu, ouu!" ungefär en miljon gånger. Det blev lite skevt här och där, men det är klart nu. Brunt blev det. Men, det ser nästan grått ut. Konstigt. Kanske för att golvhelvetet är åt det rosa hållet. Det var också tapeten innan. Rosaaktig. Fy.

Det bästa av alltihop, är att vare sig jag eller mor slog ihjäl någon av oss. Ingen trillade ner från pallen och ingen tog upp ett av rakbladen och snittade den andra i halspulsådern. Lätt hänt annars

Idag har jag varit med Snawa i ett nästan tomt ridhus. Hon är glad nu, min Snawling. Då är jag också glad! Hon blir lite snabbt trött, så jag ska se vad det finns för smaskiga tillskott att skotta i henne, samt att jag givetvis måste motionera oss mer. Det värsta är att det gäller oss, inte bara Snaweln.  Vi spurtade i alla fall, så gott det går med en slapp tvåbening. Korta, men snabba sträckor. Bara på kul. Lite slalom med gott-gott godis. Gott-gott när det blev rätt och vanligt trälig frolic när det inte blev lika rätt. Det gäller att hålla oss över ytan där vid slalomet.

Jag är förresten tebaks på Ansiktsboken, så visa att ni gillar mig, hörrni  Det är en plåga att vara så förbannat nyfiken som jag. Hade jag inte varit det, hade jag klarat mig utan det där ansiktandet.

Nu ska jag leta hallmöbler på nätet. Och nytt golv. Både till hall och kök. Och en sponsor...