Raja och Snawa

Kära Hanna menar att det är jobbigt att promenera med familjens tre ludna medlemmar just nu. Det köper jag. Rakt av. Att ha en våryr råtta, en pilsk skönhet och en krasslig/löpande mustaschmadame på samma promenad låter inte helt harmoniskt.

Det kommer mig osökt att tänka på a)

Min ridtur igår: Blåst. Det enda, förutom vilda grisar, som stör Bullen. Blåst och virvlande löv. En av få saker som får Raja i spinn totalt... Ingen bra kombo. Ändå valde jag att ta en kort canter på travbanan. En lagom tur att avverka innan det var dags att gå det där spåret som lagts åt Snawa i hennes favorit-springa-ifrån-matte-skog. Så, iväg trampade vi. Bullen fnysandes i motvinden, Snawa bungy-kastandes sig ut flexit, skriiiikande att "SLÄPP MIG, JAG VILL SPRIIIINGA". Raja i horisonten, krumbuktandes. Nynnandes "Vår, vår, vår, det är våååår".

Väl framme på banan tog vi det hyfsat lugnt. Ett knappt varv i galopp, eftersom B är i igångsättningsfas. Raja först, Snawa sedan, och Bullen/Maria sist. Efter 3/4 av vår galoppsträcka märker jag hur jag knappar in på Rajas försprång och att Snawas lina slakar lite. Kortare galopp alltså. I slutkurvan valde Raja att ta en egen väg. Ingen sväng alls, utan rakt ut på det närliggande gärdet. Ja, ja, inget fel i det, men när hon tyckte att vi inte hängde med, vände hon för att ruuuuuusa ikapp igen. Två snabba lekbugningar mot Snawa, och två likadana mot Bullen, som, som den levande ängel han är, fintade förbi den lilla spindelhunden och smågalopperade förbi.

Vad gör då en hund som är vid sina sinnens fulla bruk? Inte som Raja, tror jag. Hon måste ha uppfattat Bullens undanskutt som ett svar på leken, för hon kastade sig upp på honom, rakt i sidan  Här hade jag lyckats sakta av så pass att vi kunde hejda dumheterna, men Raja var såååå glad. Äntligen leker hästen...  Tror inte att Raja får följa med och galoppera något mer.

och så b)

När chef-Anders skulle köpa Hedda, lovade jag att ta hand om hundarna när han skulle ut på jobb. Jag börjar ångra det nu.

Blåst även idag. Raja hög. Snawa hög. Hedda valp. Musse... ja, Musse bara. Han märker ju inte om så solen skulle slockna. När jag ser mig om i verkstaden ser jag att Anders lämnat ett koppel. ETT koppel till två hundar. Praktiskt. Hedda springer ju inte bort, men hon låter ju inte de andra hundarna vara för fem öre, så hon måste vara kopplad. Och, skulle något hända, kunde jag ändå inte hindra Musse med ett litet koppel... där behöver jag en Jeep.

När vi lämnade verkstaden, tog Musse Heddas koppel i munnen och gick iväg för att rasta sin lillasyster. Det gillar inte jag, eftersom jag på det viset kunde förlora två hundar i ett svep. Alltså fick jag lirka loss kopplet (grimskaftet egentligen) ur munnen på honom. Gissa hur fräscht det var? Ni vet glidslem, som man kan råka ut för hos läkare? Mmm, samma konsistens, men tusenfalt fler bakterier. Över hela kopplet. Inte helt greppvänligt. Raja fnattade iväg, som om någon skjutit gummikulor i baken på henne. Swisch! Men, hon håller sig i en radie av 100 meter från mig, så då är jag inte orolig. Snawa gjorde sina finaste skutt/snurr/spinn i sitt koppel. Och Hedda försöker göra samma sak, men trasslar mest in sig.

Efter 30 promenadmeter skiter sig hela upplägget. Hedda och Snawa hittade en boll att spela lite med, Raja var på väg att avsluta promenadrundan och Musse... ja, var var han? Man kan alltså tappa bort 80 kg hund. Inte så behagligt, eftersom Johan bor 75 meter bort, över ett skogsparti, med sin schäfertik. Musse agerar ju med anfall är bästa försvar, så då blev det magknip i mig. Ropa in Raj, stjäla bollen från ungdomarna och vända. Då hör jag ett förfärligt brakande och där dyker han upp, bakom ett hus. Så kan jag andas ut för en stund.

Ett försök till att fortsätta promenaden gjordes, men Musse fastnade på en Rajakissfläck och vägrade gå. Vi andra gick in och efter fem minuter bogserade jag in även Musse, med hjälp av Heddas grimskaft.

Jag kan alltså inte rekommendera promenad med Mastino, Olde English B, damp-whippet och yster prinsessa heller.

*puh*

Lördag: hundpromenera med jyckarna på Bronäs, och så en tur till bästa ligan i Nyköping!

Söndag: Säsongens LC-premiär!!

Men, det är väl klart, Anna? Att Snaw kan allt där matte inte är med och meckar för mycket

Gårdagens appellkurs gav mersmak. Mitt lilla gula odjur for fram i skogen som om vi spårat hur mycket som helst, när det egentligen bara varit fem-sex spår. Det märktes redan när jag tog henne ur bilen och plockade fram spårselen att hon laddade. När vi lagt ut spårlinan och väntade på fröken vid vår spårstart, darrade hela lilla hunden av förväntan. Senare på kvällen visade det sig att matten skulle komma att darra också, men av kyla.

Spåret tror jag kommer att bli den enkla delen. Det blir tuffare med lydnaden. Inte för att Snawa inte försöker, utan för att jag velar så förbannat. Den här veckan tränar vi position, position, position, position, position och lite nostarget och mer position, position, position. Nostargeten för framtida framåtsändande är inget som helst problem. Tack operantträning för det! Självklart skulle det duttas och meckas med den där konstiga prylen som stod där och såg udda ut. Det är Snawa van vid, att finns det något nytt i miljön, ska det minsann undersökas. Plötsligt kan man få godis, nämligen.

Så, till något mina kära hundvänner kanske kommer ta med ett uns av förskräckelse; det finns saker att göra utanför hundsfären!!! Jag tillbringade min helg bland människor som inte har det minsta med hunderiet att göra, och det var trevligt! Jag ser detta som ett tecken på att jag håller på att tillfriskna från mina svåraste år av mörker och isolering, inte bara vårtecken  Det är lite speciellt att vara tillbaka i Eskilstuna, utan att må dåligt. Givetvis var flickorna med, men de fick träna på att sköta sig. Inte hoppa i alla sängar, inte knapra på lustiga grejer vi inte har hemma och inte hela tiden ligga på matte. Det gick så bra, ända tills Marinas matta råkade ut för ett litet missöde... Där vet jag inte vad som flög i Snawa. Att, nyrastad, bara trampa in i ett djurkliniskt hem och kissa in ryan   Skitunge. Men, med hushållspapper och såpa var det snabbt glömt.

Hur som helst, nu måste jag uppdatera ganska många saker. Mitt klädförråd, till exempel. De senaste åren har jag ju bara haft civila plagg på mig i undantagsfall. På jobbet är det arbetskläder som gäller, på fritiden huvudsakligen hund- eller hästrelaterade plagg. Detta leder till nästa sak som måste uppdateras: sminkväskan... shit, det var ju hur många år sedan som helst som jag sminkade mig på daglig basis. Minns knappt hur man gör. De grejer som ligger i sminkväskan nu är säkert direkt hälsovådliga. Det har liksom inte varit läge att använda dem, när jag har minst en hund i ansiktet minst en gång i timmen...

Mamma hade roat sig med att titta på foton från 2001 och påpekade hur snygg jag var i håret. Suck. Ja, det var lättare då, när min närmaste vän var frisör. Hon slabbade och piffade med det jag hade på huvudet minst en gång i månaden. Nu minns jag knappt hur ofta jag borde gå till Jane.

Hur som helst, nu känner jag mig lite sugen, i alla fall, på att ta tag i saker. Det gillar jag.

Men, i morgon är det lydnadsträning med Marie och Elin (?) på klubben som gäller. I kväll lägger vi spår. Nu borde jag jobba. Chefen har lämnat mig och alla hundar i verkstaden och åkt till Huddinge och Fullersta gård. Alltså är det bara till att ta tag i målandet av karmar i Engelskt rött och pärlgrått.

Har blivit utmanad av Helena.

Regler: Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn. Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar...
Lycka till!

1. Vad heter du? Maria
2. Ett ord på fyra bokstäver: Moln
3. Flicknamn: Malin
4. Pojknamn: Melker
5. Yrke: Marinbiolog
6. Färg: Marinblått
7. Klädesplagg: Mockasiner
8. Mat: Musselsoppa
9. Sak i badrummet: Minttandkräm
10. Plats/stad: Milano
11. En orsak att vara sen: Motorhaveri
12. Något man skriker: Maaaaat!
13. Film: Män som hatar kvinnor
14. Något man dricker: Mjölk
15. Band: Mando diao
16. Djur: Myskoxe
17. Gatunamn: Murarvägen
18. Bilmärke: Mercedes
19. Sång: Magical Mystery Tour
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Mys...

Jag utmanar Svea, Amanda, Ellis, Malena och Mikaela

Har jag nämnt att Snawa fäller? Det gör hon. Massor...

Den här högen "klappade jag av" henne när vi låg och gosade i sängen. Av förståeliga skäl lät jag pälsen falla ned vid sidan om sängen och inte i.

Vidare har mina vackra flickor vårkänslor. Raja fnattar runt ute i solen och är underbar. Snawa fnattar alltid, men är underbar ändå. Nu måste jag ha Raja kopplad på byn, för annars knatar hon omkring där hon själv behagar, tar små glädjeskutt och hamnar plötsligt på någons tomt. Kanske inte så uppskattat, kan jag tro.

Idag skulle jag smita en kort sväng till tvättstugan och möts av:

Ja, vem säger att mina flickor är snälla bara för att de är vuxna? De hade tömt hela mitt garnförråd. Skitungar.  Och ni som inte tror att Raja leker, ta en titt på detta suddiga:

Jodå, hon döööödar ett rosa garnnystan. Mitt framför nosen på mig.

När vi red igår, min människoridkompis och jag (hundarna var tack och lov hemma - det är de alltid om det är flera hästar med), visade det sig att även hästarna hade vårkänslor. Bullen taktade fram, frustade och pustade och Nanelle ville springa hela tiden. Så bestämde vi oss för att släppa fram dem i åtminstone trav några steg. Jag struttade iväg först och Nanelle med ryttare efter. Och så hör jag ett -Iiiiih! Bom! och Brak! och Pang!, så kom Nanelle farande förbi mig och Bullen, helt solo. På marken bakom mig låg en kvidande ryttarinna. Grå i ansiktet och envis som en röd gris, skulle hon minsann rida hem, för gå, det kunde hon inte. Inte rida heller, visade det sig, för plötsligt fick jag ta emot henne på marken och ringa hästarnas husse för att få hjälp hem. Någon ambulans var det inte tal om. Nejdå. Det är ju att vara besvärlig.

Vi fraktade den mörbultade ryttarinnan hem till Nygatan genom att lägga henne på bilgolvet... Upp för trappan tog det oss en dryg halvtimme att gå/släpa. Ett ben följer då rakt inte med, så det fick jag gå efter och lyfta... Men, nej, på akuten skulle de bara säga att det inte var något och slösa bort vår tid, så om vi bara bäddade på golvet skulle vi nog vara i form för att rida på fredag igen.

I morse väcktes jag av min människoridkompis/granne, som kved att det nog var dags att åka till doktorn. Tro fan det. Vänster ben hängde fortfarande som en reservdel och varje rörelse framkallade hyperventilerande... Vare sig jag eller någon av de andra damerna som kallats till platsen kände oss hugade att bära ner vår skadade kamrat för trapporna, så för andra gången i mitt liv ringde jag 112. Efter en relativt kort stund hade vi tre välmusklade män i lägenheten och så lämnade jag över den oron till dem.

Så i eftermiddags var den envisa människan hemma igen. Med EN FRAKTUR PÅ EN LÄNDKOTA och en spricka i ett revben! Ett par burkar piller var allt man kunde göra åt saken. Inga dåliga piller, visserligen, inte jättehäftiga heller, men godtagbara. Och kryckor.

Jag rider ensam på fredag.

Och fyra veckor framöver.

Själv har jag fjärilar i magen, stora som Thyrsania agrippina. Våren är verkligen ... härlig

Nu har alla verkstadshundarna klämt ner sig i den lilla, lilla låda som Hedda fick som säng när hon var alldeles ny. Vad Musse tänkte där, kan jag bara gissa. Tyvärr hann jag inte få någon bild på dumheterna utan mitt finger som täcker nederkanten, men jag tycker ändå att den är värd att visa, på något vis.

Min kloka, begåvade Raja har vårkänslor tror jag. I tisdags var hon nämligen helt knäpp. Helt knäpp.

På vår ridtur, som brukar vara lugna och trevliga, inledde hon dagen med att spinna runt runt så snabbt att bara bakbenen nuddade marken. Det gör hon ibland  och jag skrattar åt henne. Så lullade vi iväg, men först spann hon ett par varv till och for iväg lååååångt före trippelekipaget Bullen/Maria/Snawa. Det hör inte till vanligheterna.

Under ridturen roade sig Prinsessan sedan kungligt med att tokrusa 100 meter före, för att tvärvända och rusa tillbaka och förbi oss. Fram och tillbaka, fram och tillbaka igen. Med ojämna mellanrum studsade hon emot hästbenen/hästmagen likt en simmare sparkar ifrån i kaklet. Och Bullen, denna underbara Bulle, han bara traskade på. Snackade lite, men det gör han ju.

I skogen mötte vi en människa! En människa! I vår skog! Jag har hållit till i det stallet i sammanlagt nästan tio år och har aldrig mött en promenerande människa på någon av mina tidigare ridturer. Ett par bilar och traktorer, älgar, rådjur, räv och grävling, men inte promenerande tant. Snawa, som har lite halvdan nervkonstitution för närvarande (hon är rädd för allt just nu; saker som flaxar, konstiga människor, Bullens knorrande, sin spegelbild, u name it) gjorde en Gandalf Grå och brölade något i stil med "-You shall not pass!"  (Du som kan din Sagan om ringen vet att det var så Gandalf skrek åt balrogen i Moria, innan han dängde sin käpp/trollstav i backen och fick sig en rejäl smäll och föll i evigheten.)

Hur som helst, fick Snaw någon sorts räddfnatt, innan hon insåg att det var en vanlig, vänlig tant. Raja hann ta på sig uppgiften som beskyddare och studsade stelbent, och med sina fyra strån breda ragg rest under jackan, fram mot tanten. Lindrigt kaos, alltså. När Raj förklarat faran över, skulle Snawa minsann ta sig en egen titt och gick två varv runt tanten. Två varv med Flexikoppel... Det var bara för mig att kliva av hästen, be tanten om ursäkt för att vi ofredade henne under promenaden och frigöra henne från sina bojor.

Det var då Bullen bestämde sig för att gå i förväg. Medan jag surrade loss tanten, började således Bullen vandra vägen hemåt. Och Raja följde med.  Shit! Där stod jag, som medryttare på en häst som mjukt skulle sättas igång efter hälta, utan häst och med min outbildade vall-whippet i haserna på den... De skrittade så fint till en början, men sedan vet jag inte vem av dem som bestämde sig för att sätta fart på spektaklet, men med dunder och brak for de iväg. Snopna stod jag och Snawa kvar. Tanten såg bekymrad ut och tyckte att jag nog gjorde bäst i att följa efter mina djur. Så fick det bli.

Raja kallades tillbaka och kom som skjuten ur en kanon. För att skjutas iväg igen. Hon hade överskottsenergi tror jag. Men, till slut sa jag till henne på skarpen, att hon faktiskt inte fick valla någon häst och hon höll sig med oss.

Bara ett par hundra meter fram, bakom en sväng, fann jag en trind liten häst, sadlad och klar liksom, som stod bakom en sommarstuga och käkade fjolårsgräs. Bullen tittade på mig, ungefär som att han undrade varför vi dröjt så länge  Raja fick åter fnatt, fick igång även Snawa i kopplet och så var cirkusen igång igen. Bullen och jag var snart insurrade som insekter i spindelväv. Men, Bullen hade mat och jag skrattade åt mina vackra flickor som måste bränt några säkringar. Nystade loss hästen igen och skulle just till att svinga mig upp i sadeln, när Rajas vårkänslor riktades mot mig och hon med ett "-Groouuufffff!!" for upp och bet mig om vaden.

Där hängde jag, halvvägs upp på hästen, med en fullvuxen hund i benet. Och Bullen åt.

Vad-bettet avslutade vårruset för Raja. Hon skuttade glatt före oss hem genom snön, men betedde sig nästan som min vanliga snorkfröken. Åter har vi tagit oss hem levande, trots cirkus Snawster.

Väl i stallet, knackar det på dörren. Det var den rara tanten, som vi snurrat in så noga i skogen, som bara ville se att vi var hemma allihop och att vi levde.

Det är sådana dagar som är så underbara. Jag fick skratta åt en lycklig Raja, åt min yra Snawa och känna den där värmen jag känner för Bullen som bara är bäst, snällast och gulligast. Dessutom kryddades det hela med lite spänning och framförallt hopp om mänskligheten. Rara lilla tant, som kom för att kolla oss! Det värmer mitt dåraktiga hjärta.