Raja och Snawa

Klockan 7,46 kliver jag ur bilen vid stallet. Tre minuter senare kravlar jag mig upp på Bullen i hagen. En sådan underbar morgon gäller det att ta tillvara.

Ska man tillvarata något, kan man inte hålla på och stöka med att leda två hästar in från hagen, nej, så jag rider in Bullen till stallet och låter Nanelle följa med. Om hon vill.

Bullen är ju en snäll skit, så jag behövde inte ens kliva av för att öppna eltråden, utan han fickparkerade så snällt intill staketet. När vi kommit fram till stallet har Nanelle valt att gå ut på närliggande gärde och äta vårgräs. Det kan väl inte skada någon, så jag låter henne vara.

När jag röjde min garderob igår, hittade jag mina kära gamla sporrar. Det var alltså inte så att alla hästar jag red som ung var känsligare och mer lättridna och inte heller var jag så förbannat mycket starkare (lite, men inte så sjukt stor skillnad som jag trott). Det var bara så att jag gav dem tydligare hjälper!! När jag petar in Bullen på ridbanan, tätt följd av Nanelle, som förövrigt varit med även på uppvärmningen på gärdet, tog det mig ett halvt varv och så fick jag den där underbara känslan av att vara en del i ett ekipage. Ekipaget ryttare/häst. Ryggaktivitet, möjlighet att sidförflytta, tempoväxlingar, allt bara satt. Som ett vatten. Ljuvligt.

Nanelle parkerade sig i ett hörn av ridbanan, rullade sig, och gick ut. Efter en halvtimme, med tempoväxlingar, mjuka böjar och LB:1 som jag minns den från -95 (men något blev fel, för jag startade och avslutade på motsatta sidor...)  red vi åter ut på gärdet där Nanelle stod och mumsade. Skrittade runt i solskenet och kände oss duktiga och nyttiga. Nanelle verkade uppspelt och följde med på avstånd (se bild)

Så red jag ut i hagen igen, sadlade av, tränsade av och stängde grinden bakom Nellan som just klev in.

Flyt. Sol. Vår.

Suck

Suck

Suck

Jag har varit...trött och ur fas. Gissa vem som tappar stilen då? Snawa, förstås. Mitt käraste odjur har varit låg och svår. Precis som matte. (Men, jag springer inte efter rådjur för att lätta på trycket...)

Utan plan går det inte att träna, det vet jag. Med en vag plan går det inte heller. Inte heller utan att ha en vision av hur man vill att saker ska se ut. Jag vet ju det, men inte f*n har jag skött mig för det. Stackars liten gul hund, hon har verkligen haft tålamod med mig.

Nu har jag en bättre plan. Tack vare Anna. Planen går ut på att vi jobbar med attityd. Jag vill ha tillbaka min glada gula hund, och tänker inte mecka med små flarniga detaljer. Vi får ta halvdana poäng på lydnadsmomenten, bara det är GLADA, käcka halvdana moment. Igår fick jag till ett par strålande inkallningar. Det var underbart kul. Dessutom försökte liten Snawa med sina bästa trick. Duger det inte att sitta halvfint vid sidan, kan det eventuellt duga med ett frågande läggande? Hon var med mig, jobbade med mig och hon tänkte. Då blir jag glad, även om hon lade sig som en sengångare och satt snett bakom mig. Hellre knasiga trick, än den Snawa som pekade finger åt mig och sa att "-Ta ett piller för f*n, kärring, sådär kan du inte hålla på och vela. Du finns inte för mig." Knasiga-trick-Snawa kan jag jobba med.

Dessutom spårade hon igår, som den spårgudinna hon är. Jag måste bara få henne att förstå hur fantastiska de där pinnarna hon visar mig är, och som Robban sa, stanna upp och ge henne den lön hon ska få när hon hittar en sådan. Jag fick någon sorts hysterisk "-Jaaaaa, duktig hund, hit med pinnen och glöm inte vad vi gör här ute på gärdet"-grej för mig. Som om Snawa inte skulle spåra vidare...

Prinsessan Rosenknopp, även känd som Raja, Rajtantaj, Vackraste och så vidare, är helt olagligt halt. Hennes envisa hälta, som snart firar sin ettårsdag, utreds om en vecka. För fjärde gången och fjärde veterinären.  Löser inte herr... chefsveterinär-på-Strömsholm-tillika-whippetägare detta, ser jag inget annat val än att börja ge henne smärtlindring och putta omkring henne i barnvagn. Nej, det kan jag givetvis inte, men jag är lätt desperat och vet faktiskt inte vad jag ska göra snart. Min kloka, vackra, egensinniga flicka ska inte ha ont. Hon är mitt hjärtas bästa medicin och måste bli bortåt 60 år, ju.

Det som håller mina klena nerver i schack (ja, för som jag resonerar när jag är i mitt mest nervklena tillstånd och Rajan ska till veterinären, är det alltid sista gången jag ser henne levande, om det så är för vaccination...) är att hon är pigg som en mört, glad och skojig, busig och pratglad. Bara så satans halt.

För att förtydliga, för läsare som läser lite valda delar av bloggandet, har Raja varit halt till och från, inte hela året. Jag har GIVETVIS inte låtit henne fara runt på LC-fält halt. Hon har varit ohalt i veckor innan och även efter (även om det är svårt att sia om) sina lopp, men så har det kommit veckor där hon haltat som fasen. Som jag skrev, har jag visat henne för veterinär flera gånger, men då har de inte sett någon hälta, och tittat på mig som om jag vore precis lika nojig som jag faktiskt är... (De jäklarna, de genomskådar mig). Dessutom har det funnits teorier om att det skulle hänga ihop med hennes tunna, klena hud på trampdynorna, och den har varit i gott skick just vid våra LC-träningstillfällen och de gånger när Raj varit med på t ex hästäventyr.

Idag skulle vi sova kl 22. Nu är hon efter 23 och jag är uppe i varv. Tvättstugan, uppdaterat klubbens hemsida, uppdaterat Mac Bells hemsida, knackat dörr inför städdagen i bostadsrättsföreningen, jobbat och hästat mig. Kanske inte så konstigt att jag känner mig lite speedad.

Nu ska jag dricka lite choklad och ta mina vackra sambos med mig till sängen.

Nu är livet bara så bra. Idag har jag, Oscar och flickorna gått en härlig promenad till det vi i byn enkelt kallar Jaktstugan.

På http://www.rockelstad.se/historia/godset.asp kan man läsa detta om stället:

Eric von Rosens stora intresse för jakt gör sig påmint inte bara genom den ryska slagbjörnen i hallen, som blivit något av en symbol för Rockelstad. I ett större område med urskog, som Eric gjorde till naturreservat, finns en märkvärdig jaktstuga. Den byggdes åren 1910- 1911 av ett lag timmermän från Dalarna, efter ritningar av Tengbom. Stugan är i fornnordisk stil, med fenrisulvens huvuden på taknocken och med ett högsäte i gillestugan som flankeras av Oden och Tor, uthuggna ur varsitt massivt stycke timmer

Här är ett par stulna bilder på nämnda kåk:

Nu fanns där vitsippor, och framförallt blåsippor överallt. Snawa skulle givetvis stajla lite och tog sig ett bad. Rajan solade. Matten pussades med O, njöt av våren och petade i flickorna lite godis när de behagade komma nära  Ingen dålig stund alls.

Ja, det var alltså i det där huset jag tillbringade mitt första år efter haveriet. Det mentala, alltså. Inte alls ett dumt ställe att återhämta sig på. Lite...intressant innehåll... och jäkligt skitigt, men lugnt.

Hur kommer det sig då att det först nu dyker upp ett foto på platsen som Gud glömde? Jo, i tisdags drog jag på en hit grab'n'run just där. Jag, lillkusin E och moster C hämtade en taxpojke.

Yonzon, här ovan, är ju en produkt av den värmlänska taxerian, och han behöver en skön kompis. Den lotten föll på Dacke, taxen med det trånga bettet och dåliga jaktlusten:

Han är...uppe i varv, kan man säga:

Alla bilder jag har, blev sådär. Han kan liksom inte vara stilla. Notera Yonzons överseende uppsyn

I övrigt fanns en liten hög med sådana:

Men, det blev mest konstiga bilder på dem med:

Att Dacken är lite varvad, är kanske inte så konstigt. Han kom från det här:

till en villa i Flen. Han har aldrig sett en TV förut. Ingen dammsugare. Inga tonåringar. Ingen asfalt. Inga mattor, inga katter, ingen dusch (och OJ! vad det märktes... jag har tvättat allt i hundburen nu), ingen tandstensskrapa... ingenting. Hoppas att han så småningom omvandlas till den glada promenadtax vi hoppas.

Väl hemma har vi tränat på allt möjligt som hör appellen till. Spårpinnar blir mer och mer intressanta. Vi har satt ord på framförgåendet, även om det för närvarande mest stör, så finns det där. Vi gnor på läggandet, som matten varit alltför inkonsekvent med (ja, ja Robban, du har helt rätt... ) Jag planerar att få in ett sättande i lite fart, så att det kan hjälpa till i hoppet. (hopp - sitt - hopp). Idag blev apportbockarna riktigt skoj och jag är så nöjd med mig och så stolt över min kloka hund  Jag försökte ha is i magen och sluta pladdra och Snawa plockade upp apportbocken och jagade mig över appellplanen  (Annas måndags-tips har gett resultat!)När det kommer till spåret rockar Snawa totalt. Det kommer hon lösa så smidigt. Det där...lydnadsmomentet...bara. Ja, om jag köper en rulle silvertejp och tejpar min mun, mina armar och mina ben, så ska jag nog kunna ge hundstackaren en chans att tänka innan jag lägger mig i...

Båda flickorna tog sina Lure Coursing-licenser idag!!! Tjohoo!

Hon har ju muskler överallt, den hunden...

Nu är det lite pappersexersis, sedan är de klara att starta sina första lopp.

Quince och Miki hann göra sina provlopp också, så det gäller bara att bli över 15 månader för de små glina, så kan de också leka med oss.