Raja och Snawa

Solen skiner, fåglarna kvittrar, Bullen var snäll och söt idag, Snawa är ohalt och ja, livet ser bra ut, helt enkelt. 

Igår var jag inte så helvetisk som jag laddade för. Vi har, som vanligt, världens trevligaste kursare, så det gick liksom inte att ha horn. Det är märkligt. Hur kommer det sig att de kurser jag har alltid har de skönaste människorna?

Jo, lite skrufs fanns det ju. En hund var vi tvungna att skicka hem, för den var inte helt kompatibel med att vara lös och arbeta i team. Men, det var helt på samma linje som husse och matte var på, så det gick smärtfritt.

Innan inträdesprovet, hann jag ta hjälp av Ullis att träna lite. Det gick ju suveränt! När jag inte är ett nervvrak har jag ju med mig huvudet och även Snawa. Vi löste två riktigt trevliga budföringar, tränade hopp och inkallning. Inkallning är lite av ett paradnummer i dagsläget. Faktiskt. Dessutom hoppade min gul-unge helt prima, utan att se slagen ut, utan att se ut att ha ont och ja, bara trevligt. 

Nu har jag snöat in på musik... Anledningen till att jag snubblade över den här flickan är lite stalkeraktig, så den låter jag bli att avslöja för mycket bakgrund till, men wow... den där rösten... Jag är helt fast. 

Gå in här och lyssna på Tikkle Me  Jag vill framförallt påa min favorit Remind the world. Den går på repeat här. 

Faktiskt.

Jag försöker intala mig själv att det går utmärkt att leva utan agilityn. Utmärkt.

Mina kära jyckar är ju fortfarande med mig, även om min favorithundsyssla är borta. Att låna någon annan för att träna känns i dagsläget ganska trist. Det blir liksom inte alls samma sak. Det där samspelet som man får med den egna hunden uteblir ju. Men, vad vet jag? Kanske kommer något magiskt sug och jag vill låna någon annans fula hund?

Snawa är i alla fall pigg som fasen, kastade sig in i appellträningen utan minsta tvekan i måndags, haltade inte ett steg och följde glatt med ut i skogen på ridtur i tisdags. Dessutom sprang hon en kort runda med mig i går. Raja är avundsjuk, men inte mer än att hon inser vikten av att passa sin favoritplats i soffan.

I kväll startar jag och Ulrika upp en agilitykurs. Skitbra för den som är låg för att inte själv kunna pyssla med sporten - not   Jag kommer vara agilityfröken från helvetet. Minsta lilla bjäbb från kursarna och de åker på en propp...  Det ska bli intressant att se hur många av de 12 från listan som jag kommer släppa igenom inträdesprovet  Jag har då rakt ingen lust att springa och jaga folks ohängda hundar, få tinnitus av små bjäbbiga kräk eller sära på bråkstakar, så som sagt... får se hur många de blir...

Om inte ett piano faller ner i skallen på mig eller Snawa, räknar jag kyligt med att vi infinner oss på LC-prov på lördag. Det ska bli kul!

No more agility.

Nu orkar jag inte mer. Snawa startade dagen med att gå runt första hopphindret och kliva på långhoppet. Premiärnerver kan man väl få ha, även om man är gul, så vi körde på. Trodde jag. Hon hoppade inte, och när hon hoppade för min skull, gjorde hon det orent och osäkert.

Inför hoppklassen tog jag hjälp av Svea på framhoppning och uppvärmning, men även Svea höll med om att något var knas. Så rev Snawa ett hinder och linkade på tre ben.

Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar att springa och lattja på den där sabla hinderbanan, jag orkar inte oroa mig för om Snawa har ont, är osäker eller bara tycker att det är en löjeväckande idé att fjanta runt.

Idag var sista försöket.

Nu står hon vid min sida och viftar svans. Leker lite med grejerna hemma och verkar tycka att det var mysigt att ligga i hög med matte och Raja de timmarna jag just tog död på genom att sova bort dem. Hoppades att jag skulle vara gladare när jag vaknade, eller i alla fall ha en sjysst plan att jobba vidare efter, men nej.

Vi koppelgår och lydnadstränar fram till torsdag. Rör hon sig inte rent är helgens LC-prov inställt också. Nu går hon fint i koppel i alla gångarter, men det kommer ju bli annat när hon får följa med och rida på fredag (om vi kommer dithän, vill säga).

Two down, one to go. Nu saknas det bara att min rygg kukar ur, som den har haft för vana förr om åren, så är vi precis väck alla tre.

Helvetes skit.

Vi har i alla fall haft en kul morgon, som Matilda sa. Vi såg en varg i Järna. Men vem fan bryr sig om den nu?

... en heldag i Västerås, som hejarklack till Ulrika och Moa. I'm burned.

Efter lite årspremiärnerver, tog de givetvis en pinne. Ett steg närmare tvåan i agilityklass. En pinne kvar. Den tar de i morgon, på Stockholms södra BK.

Snawa och jag tokar också ett par varv i morgon. Vi har inte färdiga kontaktfält, men det är INGENTING mot hur ofärdiga mina tävlingsnerver är. Alltså ska vi till tävlingen och leka. I alla fall i agilityklassen. Inga krav på att det ska fungera med några färgade fält, men däremot på att vi ska skoja till det och ha en bra resa genom banan.

I hoppet däremot, vill jag gärna se lite flyt. Jag menar, jag har ju shoppat loss på ett par fotbollsdojor...  Fotbollsdojor måste ju vara agilityns svar på "liten men seriös uppfödning", alltså en skitnödig "jag lägger så himla mycket tid på detta, att alla måste se det"-grej. Hoppas att jag inte stämplar av stackars hunden fötterna.

Hur som helst, nu är jag faktiskt lite sugen på det där med agility. Det har ju varit si och så med det, men det ska bli kul att springa lite i morgon. I svinottan.

På Snawas tredje födelsedag.

Inte världens partyställe, men det kunde varit värre. Snawa låg i knäet hos mig och resesällskapet, provhoppade undersökningsbord, fnattade vid vattentrasken, muttrade åt en fet hund och var allmänt med. Raja, vars uppenbarelse var anledningen till flockens lokalisering, var mindre i gasen.

När vi gick från jobbet gick jag med en vråååålhalt Raja. När vet. Lennart Sjöström ville se hur illa det var, syntes knappt ett spår. Jäklar, vad hon pinnade på, Prinsessan. När jag springer med henne i en utställningsring, ser hon minsann lite räkig ut, trippig och allmänt...ynklig. När vi kommer till doktorn, då travar hon med sådant driv. Helt ohalt. Jäkla unge.

Så, för fjärde gången fick jag förklara att JO, hon ÄR halt. Bara inte här. Tack och lov kunde min resekompis intyga att jo, det är helt annorlunda utanför kliniken. Inte för att det kändes som att herr Klinikchef trodde på det, men han noterade det i alla fall.

Han klämde och misshandlade (enligt Raj) en god stund, innan han fastnade på vänster bogled. Något var...större/tjockare? än vad det skulle, och där förklarade Raja att han inte hade rätt att klämma alls. Gnyyyl. Hittills hade hon bara gett ifrån sig de där ljuden som betyder: "Det här är uuuuuuunder min vääääärdighet för helsike!" och "Tafsa inte på mina fötter, tjyvgubbe" och "För helvete, morsan, försöker du hålla fast mig?? Jag ska anmäla dig din jävel".

Inget syntes på röntgen, och det skulle jag vara glad för. (Men, hjärnspökena har gott om bränsle, så det kan bli tufft). Nu ska vi traska i vatten en gång i veckan, för att om fem veckor återvända till herr Sjöström. Dessutom ska vi gå korta promenader, med ordentligt med rörelse i stegen. Koppelpromenader... Det innebär att Snawa måste lära sig hålla sig i krokarna, för jag kan ju bara hålla rätt på ett snöre i taget

Ni som känner att ni är sådär skitnödigt duktiga på hund eller anatomi, eller hundens anatomi, kan ju få veta att det som står som diagnos är: Kollateralligamentskada i bogled.

Sug på det.

Än hänger hon med i alla fall, mina hjärnspöken till trots. Raja, mitt hjärtas regent.

Den senaste udda Snawasysslan avslöjades idag: Att totalt gå igång på vattentrasken! Raja stod i det där hundakvariet och såg allmänt slokörad ut, och när rullbandet gick igång, gick även Snawa igång! "Maskin i rörelse, maskin i rörelse, oyyyyyyyoyyy, var är luuuuuren??? Trasan, trasan, trasan??? Oyyyyyyyyy!" Och så hoppade hon galet jämfota, sådär som hon gör på LC. Tyvärr var jag tvungen att lyssna på den suveränt trevliga kvinnan som skulle instruera oss i att traska vatten, och blev tvungen att be Snook dämpa sig. Dessutom blev Raja lite stressad av att vara någon sorts LC-bete...

Nu ska vi fira Snawas treårsdag! Vi firar min glada skitunges existens, att hon ständigt överraskar sin omgivning med knasiga upptåg och att vi tillsammans fått fira alla tre årsdagarna i lycklig frihet tillsammans, jag och flickorna!