Raja och Snawa

Helgen for förbi i ett rasande tempo. Lördagen 30/5 tillbringade jag i köket på Vadsbro Föreningsgård, där bröllopsfesten för Amanda och Anders hölls. Eller, ja, alltså festen hölls i hela kåken, inte i köket... även om vi stundom undrade om det var där som var the place to be.

Jag är fortfarande lite mallig över att allt flöt så sjukt bra, trots att inget gick enligt våra planer. Nästan 100 pers på plats, och ändå fick alla sin mat, sitt vin, sina ja... allt vad det var. God mat fick de också, de rackarna. Med Ulrika som kock blir det inget annat.

Söndagen spenderades i det egna köket. Efter att ha ridit ut i sommarhettan och galopperat över ängar i bikinitop och shorts. Hemmavid bjöd jag familjen på födelsedagsmiddag, eftersom min födelsedag viktes åt paret Lundsgård (för visst blev det så, med namnet?). Jag fick en tjusig skruvdragare (som man kan skruva med i mörker...??), en flaska champagne och märkliga ayurvediska pryttlar, bland andra. Nu är mitt verktygsförråd ganska imponerande, faktiskt.

I skrivande stund sitter Rajas lillasyster Aisha och skäller på Hedda i verkstaden. I och med att Snawa löper alldeles väldigt och Raja haltar alldeles väldigt, kom jag på den eminenta idén att låna en vovve av Rajas uppfödare till handlerkursen som pågår. En vovve som är ganska lik min egen Prinsessa. En STOR skillnad är att Aisha är nästan oförskämt morgonpigg... och det är ju vare sig hundarna Mander eller Mander själv Det är verkligen en utmaning att försöka visa en hund som undrar

1. var är min flock?
2. var är min matte?
3. varför är det så sabla mycket folk och hundar överallt?
4. varför försöker du mosa i mig korv? Ät den själv.
5. kan vi inte bara gå till bilen? Där hade vi det ju så mysigt.

De två första frågorna bortsedda, så beter hon sig mycket likt Raja när jag försöker ranta runt med henne i ringen. Och vem kan klandra henne för att undra? Inte jag.

På fotot: En leende Snawa, Bullens nacke och en suddig Tinca. Världens bästa trio.

Efter en lång lördag med kursavslutning på klubben och femtioårskalas hos morbror, vaknade vi vid 11. Ett berg av tvätt, stort nog att sänka ett kryssningsfartyg, väntade på att tvättas, så matten hängde i tvättstugan till 16.

Av någon jäkla anledning får man bara tvätta mellan 11 och 16  på söndagar... Blir så matt, INGEN som bor i det här området är så religiös att söndagen måste anses vara vilodag. *mutter* Hundarna följde med till tvättstugan en gång, bara för att morgonkissa, men sedan låg de dikt mot mjuka underlag till klockan halv fem... De måste ha världens största blåsor, eller något.

Min världens bästa lillebror var här och fixade mitt grafikkort i datorn, så nu SER jag vad jag skriver igen!! Det har gått ett par månader med ett provisoriskt kort och jag kan säga att det varit lite tungt att sitta i mer än fem minuter, när upplösningen är lika bra som en sandstorm. Han tog med sig Prinsessan Rosenknopp hem, så att jag och Snawa kunde bege oss till stallet.

Till stallet på cykel! Snawa gillade inte idén, men när vi väl var framme var hon lika glad som alltid. När jag tränsar Bullen står hon och trampar som en lite symaskin, för att sprätta iväg som skjuten ur en kanon när jag sitter upp.

Idag ägnade jag mig åt flängridning. En av mina favoriter. Det innebar för dagen en rejäl uppvärmning... ja, i alla fall tio minuters skritt, och låt säga 45 minuters galopp i flygande fläng, med undantag för ett och annat hopp över dike och travande genom rishögar.  

Dagens adrenalinkick var när jag galopperade nedför en lång backe och kastade en blick bakåt för att se var hundarna (Snawa och vorsteh-Tinca) befann sig. Långt efter, så OK, jag drar på på riktigt när vi nått backens slut. Jodå, min käre Bulle svarar gärna på framåtdrivning och för några sekunder dundrade vi fram sådär fort, som bara hästfolk kan förstå. Sådär fort så att man känner att hästen ger precis allt, att varenda muskel, varenda nerv jobbar för fullt, ögonen tåras, man hör ingenting för vinddraget och skulle man behöva, skulle det faktiskt inte gå att stanna de närmaste hundra meterna. Känslan av att veta, att om hästen inte kontrollerar sina rörelser, är det kört. Att man i så fall har tur om man bara blir lam från tungroten och ner. Det är magiskt. Jag höll in Bullen ett par steg, för att se hur långt vi hade lämnat hundarna, och döm om min förvåning, när jag ser Tinca som en liten brun fläck långt bakom, men kämpandes jämsides på gärdet, ute i det höga gräset, galopperar Snawa. När Bullen accelererat och tagit sig upp i sin absoluta topphastighet, har alltså min lilla knasiga hund tagit in ett rejält försprång och kommit upp jämsides.

Bullen flåsade som...en häst...när vi vände hem. Snawa lade sig raklång på gruset utanför stallet. Ingen av dem var sugen på att springa mer idag. Då skulle jag och Snawa cykla hem... Bara drygt fyra kilometer, men för en totalt utmattad Snawling blev det för mycket. Jag fick släppa henne lös i den långa Skarvnäsbacken inne i byn. Inte kan jag släpa den lilla stackaren i springern, och inte heller låta bli att utnyttja den branta lutningen, så hon fick klara sig själv ett par hundra meter. När jag stannade i slutet av backen och väntade in min gula fara, kommer en idiot till katt älgandes mot mig: -Mjaaaouuu! Mjaaaoooooou! Den skallade mig på benen och fattade inte alls att det var en blodtörstig jycke jag stod och väntade på. Den blodtörstiga jycken lyfte lite på höger öra och kom sedan travandes till sin matte och lät sig kopplas. -Ingen kattjakt idag. För trött, sa Snawa.

Raja går ju sedan flera veckor korta fjösiga koppelpromenader och får inte vara lös alls. Kraken. Mattemänniskan har tyvärr inte utrustats med simultanförmåga nog att ha två kopplade hundar, utan trasslar in sig något rent överjordiskt. Detta innebär att Snawa fått traska runt okopplad på byns trottoarer. Och det funkar!!! *peppar peppar*

Nog för att hon fyllde munnen med en igelkott igår, men den hämnades så bra, så det kanske hon undviker framöver

Det finaste i det hela, är att Snawa nu är lös på våra ridturer. Och hon ÄLSKAR det! Tre snabba bugningar åt Bullens håll och så drar hon iväg. Men inte mer än ett 50-tal meter! Där stannar hon och väntar in oss. Så håller vi på. När vi kommer upp på ett par meters avstånd, så piper hon iväg igen. Det har varit otäckt någon gång, när vi galopperat och Snawa sett ut att inte pinna undan när jag kommit i flygande fläng (så mycket som en häst som kallas Bullen nu kan flänga fram ) men jäklar i min lilla låda, hon accelererar som en Ferrari. Som en tyst Ferrari. Dessutom är ju förstås Vorsteh-Tinca med. Snawas flamsigaste vän, alla kategorier. De två kan verkligen ha kul.

I morgon är det kursavslutning på klubben (inte min lilla agilitykurs, förstås, de har ju bara börjat) och sedan 50-årsfirande av morbror. Raja räknar med grillad korv på klubben och tårta hos morbror. Snawa räknar med att festa loss med taxarna.

Vi är nyss klara med det tredje vattentrasket. Det är verkligen imponerande, hur trevlig och kunnig personal de har på Strömsholms rehab!! Jag är förtjust! De samverkar tätt med veterinärerna och varandra och har bättre koll på oss än jag har själv. Vi fick massageinstruktioner idag och Raja som såg ut som att hon tänkte kräkas på personalen, låg till slut och möööös med slutna ögon och lite saliv i mungipan.

Nu går jag med mobilen i fickan och hoppas höra av dem, för att få en artroskopitid lite tidigare... Funkar inte det, blir det alternativmedicin. Funkar inte det, blir det en barnvagn! Då kommer Raja flytta hemifrån...

Snawa är världens sötaste lydnadshund. Hon kämpar verkligen med att förstå vad hennes yra matte pysslar med. Budföringsträningen har gått framåt, fritt följ ser bättre ut (inte alls petigt bra, men käckt!) hoppet börjar lossa, inkallningen är tjusig, framåtsändandet har vi lagt om och hoppas på en nytändning, läggandet är på g... Ja, det är den där apporteringen som jag får gråa hår av, men det löser vi nog. Sötsnawan.

I övrigt kämpar jag med mitt inre liv. Det har inte varit gratis att åka till Strömsholm. Ingen gång faktiskt och så har jag svårt med val inför sommaren. Att alla ska gifta sig/ha kalas/fylla jämnt just i sommar? Två studentkalas hinner jag med, inte tre, ett 60-, 50- och 18-årskalas. Tävlingar och fester krockar och jag blir helt konfys. Men, det finns många tävlingar... pappa kanske bara fyller 60 en gång, när jag tänker efter...

Jag har verkligen ifrågasatt mitt eget vett nu. Vilken sund människa åker hemifrån 05:20 för att sitta i snålblåsten i ett tält på ett fält en hel dag? Lämnar objektet för nyförälskelsen sovande, alldeles för tidigt på morgonen, och missar "firmafestligheten" som man själv tjatat sig till, säckar ihop som en liten blöt fläck i soffan 21:30 och sover till dagen efter kl 13?

Jag är inte en sund människa, om man ser till dessa punkter.

Däremot är jag en osund människa med nya roliga erfarenheter, dog-wise! Snawas första LC-prov måste anses vara godkänt, med en 16:e placering av 85 startande, med 79 p (75,5+82,5)som resultat.

Jag är glad över att jag kastade med mitt lilla tält, utan att alls veta om det var en vettig idé. Nästa gång ska jag packa med buren också. Nu fick flickorna sitta fast i markkroken som jag alltid har i bilen. Inte heller helt fel, men de behöver nog sin lilla holk för att kunna slappna av ordentligt. OK... det där blev fel. Det behöver buren, sitt lilla bo. Ingen holk, sådant håller vi inte på med  Den värsta drogen vi nyttjade i flocken, var en ipren som matten fick inmundiga. Nackspärr med tillhörande, förblindande huvudvärk fick i alla fall lite motstånd av det lilla pillret. Synen kom tillbaka!

Det var ett kul gäng människor på plats. Sara och Miki samåkte med oss från Nyköping och där på fältet i Söderköping träffade vi Swaara-ligan bestående av Åsa med Rita, Keisha och Ylwa, Lotta med Lowa (och kanske en till vovve?) och Eva med Mica. Dessutom hann vi med att säga hej till kullsyskonen Albin och Doris (MB Easy Rider och MB Ever In My Heart)!