Raja och Snawa

Eller hur?

Eller, om man bara har skitmycket att göra.

Snabb berättelse om vad som händer:

• naglarna är kvar, men sjunger på sista versen. Hoppas de överlever lördag, för då är det dags att besöka sommarens tredje bröllop!
• håret är inte platt. Det regnar. Dessutom har jag bränt mig med superplattången som jag fått låna. Men, vill man vara fin...
• Raja har varit hos doktorn. Artroskopi. Lederna är fina. Något litet slitage men inget att anmärka på. En sen-...tråd? som släppt lite och säkert gör ont, men inte så att hon ska halta sådär. Nu jobbar vi med tanken att det är något muskeltrubbel i alla fall. På pappret står kronisk myosit, men det verkar vara så att det måste stå något i diagnosrutan för att systemet ska funka. Alltså har vi fortfarande inte något konkret att gå på, men kan glädjas åt
  • inga ledskador
  • inga direkta senskador
  • finfin nacke utan några förträngningar någonstans
  • ingen obotlig cancer (Prinsessan äter nu antiinflammatoriskt i 40 dagar och ska snart börja simma)
• Snawa är en kul skit!

Jodå, naglarna är fixade.

Håret klippt:

och näsan är lite bränd:

Inte för att det är så hundbloggigt, men jag vill bara visa att jag inte alltid har gummistövlar och vindjacka med Agility Flen på mig. Att jag sedan inte kan ta bra kort på mig själv med en mobiltelefon när jag kör bil, det är ju som det är.

Men, fatta vad snygga naglarna kunde bli:

Tyvärr kan jag inte visa att jag har en svart pärla på höger ringfinger, eftersom jag är så satans högerhänt att jag inte kan trycka på en knapp med vänster hand... (jag jobbar på det)

Ja, skälet till denna sommarpiff, är, bortsett från att det var hög tid, att det på allvar drar ihop sig för festligheter. I morgon gifter sig styvbror Mikael med sin Victoria!

Skrev ett inlägg om vårt midsommarfirande tidigare i veckan, men tjipp! så försvann det...

Hur som helst kan vi konstatera att det var blött. Av regn. Den årliga traktorturen blev lite speciell. De senaste trettio åren har min lilla släkt (eller stora familj, välj själv) åkt traktorflak runt socknen där min moster har sitt torp. Så även i år. Det var Rajas fjärde traktortur och Snawas andra. Inget konstigt med det. Alla ska åka. Det trista var att vädret var så...trist. Vi fick en pressenning kastad över oss, för att slippa få för mycket regn på oss.

Såhär kul tyckte Raja att det var:

Och såhär fin utsikt hade jag en stund:

Som tur är, blev vädret bättre

Och, jo, Lennart sitter på en stol, på traktorflaket. Resten av oss sitter på durken, eller vad det kan kallas. Golvet.

Yonzon är en van traktoråkare

vilket inte hans sambo Dacke är:

Ja, Snawa satt på den stackaren hela resan. Men, den varade ju mindre än en timme, så han klarade sig. Lite rufsig i håret, men inte mer skadad än så.

Ska passa på att gratulera Sara och Miki (och Filip förstås) till sin nya valp! Vad-hon-nu-kommer-heta. Vi kommer så gärna och morrar och fräser åt henne så snart vi får

Dessutom blev Snawa moster i natt! Hennes halvsyster Daisy nedkom punktligt med 5 pojkar och 2 flickor i natt. Grattis Daisy, Heléne och Anita! Och pappa Kenzo med familj!

På söndag ska Snawa springa LC utanför Stjärnhov. Kom och se, kom och se!

 Idag åkte vi till en hundkiropraktor, flickorna, lilla mamma och jag. Snawa är ju konstigt ovillig till att hoppa, så hon skulle få en kontroll, och Raja vill jag ju ha lite extra utlåtanden på innan jag låter Strömsholmsfolket sätta kniven i henne 7/7.

Vi kan konstatera följande: Helenelunds centrum är en märklig plats på jorden. Snawa är kry i skelettet!! och Prinsessan Raja hade en låsning i BAKDELEN!

Hallå, säger jag. Hur hänger allt ihop? Jag har skissat upp ett antal olika alternativ:

1. Låsningen i bakkärran sabbar hela rörelseapparaten och påverkar frambenen
2. Kiropraktik är en bluff och jag har slösat en massa pengar på en halvkul utflykt
3. Raja är låst i bakkärran OCH har trasiga ledband.

Nu vet jag att just den här farbror Doktorn har lagat flera hundar [jag blev trots allt rekommenderad av lyriska fd patienter) [och min funktion för normal vänsterparentes är död...).

Ja, ja. Jag ger detta en chans. Jag ska tokknåda en punkt på Prinsessans bakdel, med liniment [jag ser ett visst mönster, med tanke på att Ellen köpte samma liniment till Ylva, av samma doktor...hmpf) de första två veckorna - två gånger om dagen, de följande två - en gång om dagen och ytterligare två veckor - varannan dag. Raja är skeptisk. Och jag är öm i armen där doktor kiropraktor visade hur jag skulle knåda min stackars lilla hund.  Har hon lika ont i bakdelen som jag har i armen, förstår jag om hon kommer hata mig...

Nästa steg i utredningen av Snawa är IR-terapi. För det har mina lekkompisar sagt. Här snackar vi grupptryck. Heavy grupptryck. Men, jag känner att jag inte kan låta hennes "hopplöshet" bero så länge det presenteras alternativ för mig. Grötomslag? OK, I'll try. Att gno en fläsksvål mot trampdynorna och sedan gå motsols runt en stor sten vid fullmåne och sedan begrava svålen under stenen? OK, why not? Shit vad många kvacksalvare jag bjuder in just nu

Ett finfint alternativ är ju att jag och mina flickor är så satans tighta att de läser av mig lika lätt som om jag vore en kissfläck på gräsmattan utanför. Alltså: när matten är i olag, är vovve i olag. Det kanske räcker med litelitelite nervositet för att Snawa ska tycka att agilityn suger? Eller med irritation över att min omgivning är bjäbbig och galet oväsnig? Men, det är ju svårt att styra känslorna när jag knappt märker av dem själv... 

It takes a fool to remain sain.

Så, vad har hänt de senaste två veckorna? Mest en himla massa icke-hundiga saker.

Två av mina tre bröder har tagit studenten. (Jo, de är tre, jag lovar! Det är bara det att två vuxit upp i Rättvik och ynka en i Sparreholm med mig). 6/6, tio år och en dag efter hans storasyster, tog Pontus studenten. Med den äran. Han rockar, min lillebror:

Här ses den lille rackaren tillsammans med sin fru, eller OK, flickvän, men har man i deras ålder varit ihop i över tre år tycker jag fru är på sin plats. Jessica. I bakgrunden syns kusin Martin, styvbror Markus, styvfar Lennart och en helsikes massa paraplyer. Kidsens studenttillställning var trevlig, med god mat, men med allergiker i samlingen, så flickorna fick ett eget rum. Där fick de minsann del av det kallskurna, så det gick ingen nöd på dem vill jag lova.

I fredags, 12/6, var det så dags för Victor att ta studenten.

Flickorna lämnades över till sin mormor och jag tog, tillsammans med Oscar, bilen till Rättvik. Jag har inte träffat den delen av familjen på rätt länge och särskilt inte Victor som var i USA hela förra året, så det var intressant att träffa hela ligan. Victor chockade hela familjen med att hålla avslutningstalet, något som han inte berättat för någon. Häftigt.

Vidare går livet sin gilla gång. Vi jobbar 8-16,30 och försöker hinna med att träna (men det har inte blivit av på länge, pga en massa möten) och rida lite.

Raja red i tisdags. Jo, faktiskt. Hon ska ju, enligt veterinären, leva normalt hundliv, så hon fick följa med mig och Snawa när vi drog ut en tur med Bullen. Efter en bit blev Prinsessan så trött att hon började busa med hästen och när jag tittade efter ordentligt haltade hon rejält. Om olyckan är framme en dag, kanske jag måste rida med en hund i famnen, så jag tillfället i akt att träna på det. Till Rajas förnärmelse! Första gången jag lyfte upp henne i sadeln, kastade hon sig ner, men andra gången funkade det bättre och jag klättrade upp efter henne. Hon hässjade helt galet de första minuterna, men efterhand verkar hon ha accepterat att jag inte skulle tappa henne och slappnade av och låg som en lite säck framför mig i sadeln. Jag kom tillbaka till stallet med lite klösmärken. På armarna, men mest i sadeln... Får smörja upp den där...